Kapitel
17 Alfrida i trans
Nattens
mörker sköljde in över dalen. Novemberdimman året 1847 släppte ut sina trådar
under himlens vingar. Alfrida befann sig högst uppe på berget. På hennes högra
axel satt Artic. Det groteska berget i olika
formationer bredde ut sig över dalen och
blickade ner på folk och fä. Rosagnistrande slöjor följde i vindens spår. Det
var stilla, så stilla och bara vindens sus viskade om nattens mysterier. Ifrån
trädens grenar droppade regnet dystert ned och silade dagens vatten. Naturen
bäddade in novemberdimman tills vinterns klara luft ropade med sin vinterglans.
För många år sedan hade Alfridas mor just
denna natt bränts på bål. Alfrida mindes hur hon sett sin mor bli till
förkolnade rester på häxbålet. Men i natt skulle Alfrida mildra den längtan som
hon kände efter sin mor. Hon satte sig på huk på den frusna marken.
Alfrida var klädd i en grön enkel rak
klänning utan turnyr. Över klänningen hade hon en lila cape med tillhörande
huva. Hon hade höga svarta stövlar och hon bar den natten svarta och lång
handskar. I handen höll hon sin kristallstav.
Träden på berget stod där med nakna bara
trädgrenar och tittade ned på henne. Alfrida drog sin cape närmare kroppen och
huttrade till. Alfrida gjorde upp en eld och senare kokade vattnet i kitteln.
Alfrida såg de orangegula lågorna som slickade sig emot kitteln. Hon såg hur
den grå röken bredde ut sig över bergets konturer.
Som alltid påminde elden Alfrida om hennes
mor och det gjorde ont. Fastän det var många år sedan hade inte såret i hennes
hjärta läkt. Hon plockade fram sitt knyte med trollmedel. Hon hällde det hon
hade i sitt knyte i kitteln. Under tiden mässade hon på galliska. Hennes
monotona röst ekade ut över bergets formation och fortsatte ut över dalen.
Alfrida föll i trans och vaggade medan hon mässade. Hon åkallade sin mor Hanna
att träda fram ur lågornas sken.
Himlen ändrade karaktär och blev med ens
svagt röd och ett ljussken så starkt att Alfrida måste hålla för sina ögon kom
över platsen där hon befann sig. Med ens mattades ljuset av och Alfrida kikade
med halvblinda ögon emot strålen av ljus. Inuti strålen stod hennes mor Hanna.
Alfrida såg sin mors genomskinliga kropp. Hon blundade. Alfrida andades häftigt
och måste återigen se för att verkligen tro att hon hade lyckats att mana fram
sin mor. Det var första gången som Alfrida hade klarat av att mana fram en död.
Hanna hade samma kläder på sig som den dagen hon avlidit. Hon hade en starkt
grön klänning på sig och en mildare grön färg på sin underklänning. Hennes
svallande långa röda hår böljade ner över hennes rygg. Hon var mycket vacker
tänkte Alfrida.
- Ni kallade på mig sade hennes mor med en
metallisk röst. Alfrida klarade strupen och svarade:
- Ja mor, jag kallade på er. Jag behöver er
hjälp förklarade Alfrida. © Peter Knagert
du hittar bland annat boken här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar